All this time...
Har spelat kort hela kvällen tillsammans med pojkvännen och hans familj. Vi spelade plump, och jag inser nu att jag bokstavligen suuger på det spelet. Men så gillar jag ju inte matte eller att räkna heller =P
Jag har funderat lite på det här med att ha diagnoser och så. Jag har ju b.l.a. borderline och AD/HD. När jag först fick min borderline diagnos kändes det väldigt blandat för mig. Samtidigt som jag tyckte det var skönt att få veta varför jag är som jag är, så kändes det även som ett slag i ansiktet. Som att jag har fått det på papper nu att jag verkligen är störd. Det har tagit mig ungefär 4 år i DBT att kunna acceptera det, jag har fortfarande inte accepterat det fullt ut,är på god väg. Men nu när jag äntligen har börjat kunna det så kom ytterligare en smäll.
En ny diagnos. Woopidoo, eller inte.
Känns som att jag bara vill lägga mig ner i sängen och aldrig gå upp. Bara ligga där och uggla.
En ny diagnos. Woopidoo, eller inte.
Känns som att jag bara vill lägga mig ner i sängen och aldrig gå upp. Bara ligga där och uggla.
Utan min familj och min älskade pojkvän hade jag säkert legat kvar där. Men jag har tagit mig upp, lite i alla fall. Jag har börjat ta babysteps igen. Å det behövs. För nu håller jag på att halka tillbaka i ormgropen.
NÄr jag äntligen tagt mig upp 8 steg så faller jag tillbaka 9 känns det som. Blir galen snart. Eller aa, vet inte om jag kan bli så mycket galnare men men.
Men nog pratat om deppigheter.
För att liva upp stämningen tänkte jag tipsa om en låt som får mig att må bra i alla fall
.
Maria Mena - All this time
Hittade den här låten av en slump på min dator för några år. Det var så tajmat när jag hittade den eftersom jag var hemma på permission från psyket och var verkligen nere i skiten så att säga. Hittade den här låten när jag gick igenom musiken och det var verkligen perfekt tillfälle att lyssna på den. För * just needed a push* som hon sjunger.
Kommentarer
Trackback
